Wildros

Jag är så förbannat nöjd med mig själv sen Torsdagens bravad. Jag tror att jag är mer nöjd än vad "Bonde Söker Fru-Anders" var till och med..
Man kan gå ner tjugåtvå kilo bara på att få ur sig sju (elaka) ord..
Tips till Amelia..

---

..mycket nu.
Men det är det väl för alla..
Antar jag...

Nu har jag äntligen fått säga det som var nödvändigt att få säga för att få frid och lite lugn och ro i själen.
Jag tror att jag kanske kommer att slippa jagandet nu, men vad vet man.
Det verkar gå trögt i hjärnkontoret på vissa ställen..
Det var kanske inte så väl valda ord och tíllfället var kanske inte det bästa.
Men jag har aldrig varit känd för min smidighet. Heller.

Men orden var där och det var tvunget att komma.
Ont gör ont och jag vill inte såra.
Men ibland så måste man.

Our life is so precious ..





Det är inte så mycket man vet om morgondagen..
Det finns både hopp och sorger och som tur är, så vet vi inget idag om i morgon.

Jag blir så berörd varje gång jag ser den här videon.


"Do you have a picture of 'when i´m 64'?"
"No no, but there is hope..."

Det verkar som om jag har missat nåt...

Nu så får vädret ta och ge sig.
Jag håller på att frysa ihjäl. Jag är ute hela dagarna på mitt jobb och jag börjar se ut som en rosenknopp nu i ansiktet av all kyla.
Fick som förslag igår att jag skulle äta lite mer så att jag fick lite mer som skyddade..
Går det??
Jag menar jag är väl bolstrad nog så det räcker..
Tack Daniel för det fina förslaget, men jag tror att jag fryser hellre ihjäl, än att jag går upp ett gram till..

Var på Julshow i går på byns lokala ridhus.
Fantastiskt fint!
Fantastiskt...kallt..
Men vad gör man inte för kärleken. Till Hästarna..

Idag kom en sån här tanke-
"Man kanske skulle ha gjort muffins"
Hu..

Sen tittade jag på Leilas mat..
Och tyckte att det var festligt med Saffransscones..
Dubbelhu..

Nähä, det gör man inte. För femman funkar inte. Inte i den världsmetropol jag bor i, i alla fall..



Så det fick bli West End Star i stället..

Vad gör man en kväll som  den här då?
Livet leker inte precis.
Det spelar en spratt hela tiden.
Men får man bara välja ett av två nu då, så ok..
Jag väljer Kärleken!!


  Men vad man gör i kväll..

  Man tittar på Shrek2, såklart!!

---

Fan vad livet sveper med en ibland..
En är alltså jag..

Det är så ruggigt, pirrigt, fasansfullt, underbart, skräckslaget.
Man har liksom aldrig försvaret uppe när det ramlar över en..
En är alltså jag..

Man är aldrig redo.
Det blir liksom oj hoppsan när det drabbar en..
En är alltså jag..

Om jag har levt hundratusen liv innan detta och inräknar alla dagar och alla nätter i detta.
Alla dagar som kom och gick
Alla andetag

Så har dom funnits till för en enda dag.
Dom har kommit och gått och format hela mitt universum för en endaste dag
Och det var i måndags..

Jag är helt i fas
Förmodligen för en specifikunik sak

Undrar bara för vad?..    

---

Det har varit sjukt mycket dom här dagarna.
Har inte hunnit någonting av intresse efter jobbet.
Kommit hem, lagat mat och däckat i soffan alternativt sängen
Igår var vi på Julbord på jobbet. Mums! Fyrkantig mage..Oherhört snyggt..
Saker har gått in i fas..
Tell you more later...

Gud så skönt det var att åka och jobba!
Är jag ensam om den frasen?
Jag skulle kunna tro det..

Upptäckt 1:
Fattar ni hur mycket toapapper det går, när man är hemma jämfört med på jobbet?
Köpte i och för sig, tillslut, softa näsdukar. Men i alla fall..

Nu 20% mjukare...

Än vad??

..nostalgisk!



Minns ni den här?
Det var min favorit..

Åh jag skulle vilja ha lussekatter.
Är det ingen som vill baka åt mig?

Jag har tappat allt baksug(haha..)
Det gjorde jag för ungefär 10 år sen och det har inte kommit tillbaka.
Känner väl inte att jag kan göra så mycket åt det.
Det måste komma och kännas naturligt.
Inspirationen som behövs, har ingen eller inget lyckats att ge mig tillbaka.

Jag är värsta grymma tjejen, på att göra dom gula vackra lussekatterna.
Men nä. Det kommer mig inte för..
Men det skulle vara gott.

Jag har nu i två dagar, bara suttit och "väntat" på att livet ska komma tillbaka till gamla gängor igen
Slutat leva och bara satt mig ner. Vill på nåt vis att allt ska vara normalt igen.
Kanske är det av rädsla för allt som inte är som det jag brukar hantera. Okänt och ovant.
Konstigt egentligen. Livet, det vanliga, som jag alltid förbannar och gråter över. För att det är så "vanligt". Det sitter jag nu och längtar efter. Alla gamla vanliga saker som händer och som inte händer.
Ska man passa på att sen, vara tacksam för det liv jag har. För vore det så illa och hemskt, så skulle jag väl inte sakna det så otroligt som jag gör nu. Eller?

Drömmar.
Behöver man ha dem kvar i sitt liv, var dagens fråga..

Självklart, vill jag skrika rätt ut.
Drömmar är mitt livselixir.
Det är de, som får min tro på morgondagen att fortfarande existera.
De är näringen till mina celler och syret i mina lungor.
Hur skulle jag överleva utan dem. I dem formar jag min morgondag, till det jag vill att den ska vara. Och i dem får jag alltid det jag önskat.
Bara det...

 

I´ve been watching but the stars refuse to shine

I´ve been searching but I just don´t see the signs

I know that it´s out there

There´s got to be something for my soul somewhere