Wildros

Jag har nu i två dagar, bara suttit och "väntat" på att livet ska komma tillbaka till gamla gängor igen
Slutat leva och bara satt mig ner. Vill på nåt vis att allt ska vara normalt igen.
Kanske är det av rädsla för allt som inte är som det jag brukar hantera. Okänt och ovant.
Konstigt egentligen. Livet, det vanliga, som jag alltid förbannar och gråter över. För att det är så "vanligt". Det sitter jag nu och längtar efter. Alla gamla vanliga saker som händer och som inte händer.
Ska man passa på att sen, vara tacksam för det liv jag har. För vore det så illa och hemskt, så skulle jag väl inte sakna det så otroligt som jag gör nu. Eller?

Drömmar.
Behöver man ha dem kvar i sitt liv, var dagens fråga..

Självklart, vill jag skrika rätt ut.
Drömmar är mitt livselixir.
Det är de, som får min tro på morgondagen att fortfarande existera.
De är näringen till mina celler och syret i mina lungor.
Hur skulle jag överleva utan dem. I dem formar jag min morgondag, till det jag vill att den ska vara. Och i dem får jag alltid det jag önskat.
Bara det...