Finally II

Nu har jag äntligen fått säga det som var nödvändigt att få säga för att få frid och lite lugn och ro i själen.
Jag tror att jag kanske kommer att slippa jagandet nu, men vad vet man.
Det verkar gå trögt i hjärnkontoret på vissa ställen..
Det var kanske inte så väl valda ord och tíllfället var kanske inte det bästa.
Men jag har aldrig varit känd för min smidighet. Heller.

Men orden var där och det var tvunget att komma.
Ont gör ont och jag vill inte såra.
Men ibland så måste man.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0