Wildros

Åker jag på partaj!!

 

Jag visste redan vad som hade hänt , när den mörka ynglingen kom ridande mot mig på sin häst, som var målad i sorgemönster.
En stor krigare har gått till Andra världen, sa han.
Jag nickade och försökte le mot honom där jag stod ute på klippan och såg ut över stäppen.
Vinden slet i mitt kritvita hår och huden, som var skrynklig och mörkbrun efter alla år ute i solen, var kall.
Jag hade för två dygn sedan begett mig ut hit, till det stället där du och jag hade mött varandra och kärleken för första gången. En hel livstid sedan..

Jag hade suttit i min stencirkel och bett till andarna att göra min älskades resa behaglig och ta hand om honom när han går över.
Jag hade tänkt hinna tillbaka innan...
Tidigt på morgonen den andra dagen kände jag att Du släppte taget och försvann via den vithövdade örnen, till våra förfäders rike.
Halva min själ följde med, jag såg örnen lyfta och bege sig i riktning mot Fader Sol. Allting blev tomt. Jag satt alldeles stilla. Länge.
Jag tackade andarna för att Du hade följt mig i min livstid tills nu. Jag tackade söder för dina känslor som svept in i mig, jag tackade väster för din kropp som hade värmt mig i de kalla nätterna, jag tackade norr för dina tankar som burit mig, jag tackade öster för din "inre eld" som hade inspirerat mig.
Jag tackade vattnet, jorden, luften och elden.
Jag tackade andarna som varit med Dig, jag tackade Puman och Örnen som aldrig vikt från din sida.
Till sist tackade jag vår Moder Jord som fött dig och stjärnorna dit du återvänt.

Jag klev ur mitt medicinhjul, den heliga cirkel och stängde i öster.
Jag plockade ihop mina saker, min filt och min medicinväska och började vandringen hemåt.
Hemma var alla förberedelser för "begravningen"klar, du låg där på en hög ställning en bit bort från lägret.
Solens varma strålar smekte över din kropp.
Så vacker du var, aldrig någonsin vackrare än denna septembermorgon.
Ditt vita hår räckte ner till bröstet och fjädrarna som var inflätade, rörde sig i vinden.
Ditt fåriga, vindpinade ansikte var fridfullt.
Jag gick sakta fram till dig, smekte dig på kinden och viskade i ditt öra, orden du brukade säga till mig...
Du hade dina vapen, din skrud och dina sköldar bredvid dig och din finaste, stoltaste krigarutstyrsel på dig.
Tåren, som sakta rullade ner för min kind, landade på din panna. För en sekund tyckte jag att det ryckte till i ditt ansikte.
Du låg insvept i ett buffelskinn och jag tänkte att du kommer i alla fall inte att frysa...
Alla dagar vi delat, nu skulle jag leva dem själv, utan dig.
Jag lade min amulett bredvid dig som bevis och löfte för min eviga kärlek till dig.

Jag vände mig sakta om och började vandra mot lägret igen.
När jag tittade upp mot himlen, såg jag örnen som cirklade över mig, den skriade till och sen vek den av.
Jag tyckte precis att jag hörde din röst i vinden..
Jag visste att det var din hälsning till mig..

---