Wildros

Ja, nu har jag landat lite.
Det är förvånansvärt hur trött man blir av höghöjdsträning.
På nåt vis hade jag trott att jag skulle vara som en Duracellkanin när jag kom hem(Fast vänta..när har jag någonsin liknat en duracellkanin??)av alla nygjorda röda blodkroppar, som girigt skulle sluka allt syre och fösa det ut i mitt blod.
-"Toppen", tänkte jag.
Men det var fel teori. Tur jag inte är läkare..

Ja hur som helst, så var veckan som så här..:


Första dagen vi var i Alvdal(ja, förutom kvällen när vi kom), så var det Potatis och Hästfestival där på skolan och uppe i byn.  Det var visningar av olika hästraser och ridning och körning. Uppe i byn skalade de potatis för brinnade livet och krängde potatissäckar.
Hm, intressant bild...;-)


Första två nätterna sov Hästgänget i små hytter som var ungefär lika stora som min toalett där hemma..


På Söndagen var vi upp på Tronfjället.
Närmare himlen än så här kan man inte komma utan att vara död..
1666 meter över havet.
Med en väg som gjorde att man höll käften och inte gjorde sig osams med bussföraran om man säger så..
Nä, det var inte lika hemskt som jag hade trott, med tanke på att jag inte kan gå upp för trapporna hela vägen upp i ensilagesilon. Men inte vet jag vad det var som gjorde att jag mest tyckte att det var underbart att komma upp där.
Det var så tyst, så att det går inte att beskriva.


Jo det gick. Att komma närmare. Inte i höjd, men i upplevelse.
På Tisdagen åkte vi till Hjerkinn.
Jösses, det här var det fränaste jag har varit med om.
Ridning på Islandshäst på fjället.
Närheten av Dovrefjäll.
Det var så oändligt vackert. Och underbart.
Det var fjäll runt om oss och vi red tilllslut på toppen av en platå, hur långt upp som helst.
Det var vindstilla, molnfritt och så himla skönt.
(Tyckte alla utom Pär, men det kan bero på att han hade långkalsonger, ridbyxor, täckbyxor(!!), tröja och Antarktisparkas..haha)


Sista knixen upp på toppen var så brant att den lilla stackars hästen som släpade runt på mig slog knäna i mina fotsulor när vi tog oss upp sista biten.
Här uppe vilade vi hästarna en stund och tittade på utsikten.
(Jag funderade lite på hur trött dom där stackars guiderna är på att höra hysteriska plattelandsfolk som skriker -"Ohhh vad vackert det är häääär")


-"Ja precis så här svettig blir man att släpa runt på fröken Roos i tre timmar..backe upp och backe ner.."
(Jag vill då bara tillägga att alla andra var precis lika svettiga...)


På Onsdagen så hade hästeleverna "Hästorientering" upp till en seter som ägdes av en av lärarna på skolan.
Den låg havvägs upp mot Tron, så det var ganska så brant.


Sen så lagade vi mat i stora Wokgrytor.
Potatis, förstod jag snabbt, ingick i all matlagning..
Ja förutom alla smörgåsar då......


På Torsdagen så var vi på ett ställe i Savalen, där dom föder upp Islandshästar.
Den här lilla gynnaren var värd en miljon.
Hallå liksom. 1 Miljon!!
Måste bero på dom röda blodkropparna....

        


Kring lunch åkte vi upp på Savalenbetet, där dom hade fölston och ett ställe där som severade mat.
Hur fint som helst.


Ja, sen var det slut. På Fredagen åkte vi hem. Och jag undrade var hela veckan tagit vägen. Det sa bara svisch.
Men det var en helt helt underbar resa.

Här är hela hästgänget, som var så duktiga hela tiden!

Tack!