Wildros

Jag har funderat lite på varför alla varför alla var så himmelens oroliga när dom fick höra att jag ville fira min Nyårsafton alldeles allena.
"Nämen ska du? Mår du inget bra?"- mår skitbra
"Men inte kan du sitta ENSAM på Nyår!"-jo, det gick super
"Är det ingen som har bjudit dig?"-jodå, hur många som helst..
"Men..men..men...inte ska du väl sitta själv(med ett halvt ylande läte)"- jodå lilla mamma, det går finemang.

Låt mig förklara nu, så behöver ni inte fundera nåt mer. Jag mår bra. Jag har vänner. Jag har ställen att åka till. Jag har inget svårt med kommunikationen. Jag törs fråga om jag får komma, även om jag inte blivit bjuden. Jag har ingen ångest. Jag har ingen latent psykos(vad jag vet).

Jag bara kände att jag ville vara själv.
Det har hänt så mycket och jag har varit sjuk så länge, så jag kände att jag orkar inte med människor just nu. Jag är i nån asocialhetsbubbla och det kommer att gå över, men kroppen är lite utmattad efter sju veckors förkylning och hjärtat är lite utpumpat efter två års katastrofala försök till närmanden.
Men jag kommer att vandra vidare på den där skitkrokiga vägen. Vänta lita bara så jag får hitta en grusad fläck.
Promise!

Varför är det så udda att välja ensamheten? Är det för att vi människor i den genetiska grunden är flockdjur?
Men har jag inte alltid sagt att jag har lite konstiga gener..
Jag tänkte säga att jag är väl en varg då, men jag kom just på att mera familjära flockdjur får man väl leta efter.
Men är det inte så att unghanaran vandrar ensamma tills dom hittar sin nya partner.

Det är kanske just det jag gör, trots att jag är Female..