Wildros

Då sitter man här igen och väntar.
Kanske på bättre tider, men mest på att få åka hem.
Man förväntar sig nog en lugn kväll i kväll. Hoppas att det blir så också.

Hur övertalar man folk som vill bromsa sig ur en uppförsbacke, att kanske kunna våga gasa lite istället?
Det är väl lite som livet är mest.
Hur ofta har man bromsat, när man i stället borde ha gasat?
Jag har nog gjort det allt som oftast.
Speciellt i sammanhang som rör relationer.
Det gör ju så jävla ont när man kraschar mot marken. Och hade jag gasat så kanske jag hade stått där lyckligare idag.
Eller inte.
Himla svårt att veta.

Så därför tar jag nog som människa, det som det kommer. Dag för dag.

Men visst kittlar det lite ibland i viljavetanerven.
Hur saker hade varit om jag bara hade gjort på ett annat sätt.

Det är det där med att våga. Klumpen som sitter i magen, när man sitter där och vill säga det man tänker.
Men munnen lyder inte för fem öre.
Och förbannar sig själv efteråt. När man står där som ett fån och vet inte ett dugg mer, än man visste för två timmar sen.
Sen inbillar man sig att man nog inte ville veta i alla fall.
Det var väl en lämplig ursäkt.
Lite som att smita ut bakvägen på premiären på nåt vis. Och dessutom inbillat sig själv att det var just precis så man ville ha det och att det var självvalt.
I helvete heller.
Det var bara ren feghet.
Snuvad på den antagna, förväntade lyckan.

Lite så tycker jag att det är på mitt jobb just nu....