Wildros

...jag var vacker, jag hade satt många mäns hjärtan i brand. Det rödblonda ,långa, lockiga håret stod som en eld runt mitt sköna ansikte, där jag stod och log åt de onda människorna som runtomkring mej skrek glåpord. - "Bränn henne..!!"
Deras rädslor och aggressioner låg som en grå smutsig slöja kring deras kroppar. Det fanns ingen skir, vibrerande genomsläpplighet kvar.
Jag hade aldrig skadat någon, bara hjälpt de som behövt. Helat trasiga kroppar och själar..
"Gör vad du vill, men skada ingen" var den kosmiska lag och verklighet jag hade levt efter.

Det började spraka i kvistarna och grenarna när bålet tändes. Naken var jag fastbunden vid en påle, jag hade slutat att frysa..
Jag kände värmen som började komma och såg eldsflammorna stiga.
Ingen gjorde något för att försöka förhindra eller försöka rädda mig. Inte ens min lagvigde man, som stod där i folkmassan.
Hans ögon var alldeles tomma..

Jag fylldes av en stor sorg för dessa människor som inte visste bättre. De visste inte att allt man gör, får man trefaldigt igen, både gott och ont.

När hettan började bli outhärdlig och jag trodde allt var över, kände jag en urkraft stiga i mig.
Jag kände energier jag inte visste var de kom ifrån, ta över.
Allt började vibrera. Kvasten de hade ställt bredvid mig i tron att driva bort allt ont, började få liv.
Jag kände hur en blå orm började pulsera runt mig.
Den sprutade ut sin energi och eld över folkmassan. Knutarna runt mina blodiga vrister och handleder började lösas upp.
Kvasten hade börjat lyfta, i ett sista försök fick jag tag i den och följde med dess energi.

Plötsligt stod jag på en klippavsats och såg ut över folkmassan, där det hade blivit kaos.
Skrik av vrede hördes eka.

Där stod jag i min nakenhet, det enda jag hade kvar var min kvast, mitt keltiska kors i en kedja runt halsen och en sargad, men stark själ.
Jag log...