Wildros

I dag så har vi varit ut och ätit med treorna.
Usch, det är alltid lika jobbigt den här tiden på året. En tilll "kull" försvinner och jag kommer att sakna dom apmycket, som sonen skulle ha sagt.
 Lika som jag gör varje år.
Man har ju sett dom från små, små rädda, halvkaxiga parvlar, som inte visste så mycket om livet. Till att bli självständiga, nästan vuxna individer, som tror på sig själv och vet att de kommer att överleva.
Jag sitter där varje år, längst fram i kyrkan och snörvlar och snyter mig.
Det är både sorgligt och ändå så hoppfullt, på samma gång.
För man vet att för dom väntar nu framtiden, som dom så strävat efter..