Wildros

Han har vänt sig mot henne och börjat sin vandring. Det finns någon som kämpar för henne, söker och letar.
Är förbannad för att han inte finner henne. Finner ingen öppning in. Ska det vara så svårt. Det har ju alltid gått så bra tidigare. Han har aldrig behövt kämpa. Någonsin.
Han tar sitt svärd och slår det i en sten så det slår gnistor.
Tittar upp frustrerad och går vidare. Som en vilde.
Försöker tämja sin inre vålnad, men lyckas inte
Tårarna bränner innaför ögonlocken. Han blinkar. Sluta. -Du får inte visa. -Du är man. Tankarna snurrar, men finner ingen utväg.
Han drivs vidare av doften. Doften från blomman han har bestämt sig för att, nu en gång för alla,  finna.
Den som längtats i så många år.
Den har funnits där, den förbannade längtan och slutit sig runt honom som en tät dimma, så länge.
Till en början kändes den  mest som ett oerhört motstånd.
Han kunde inte ge vika. Inte då. Inte han. Men nu.
Vilset tröstade han sig med annat.
Tills den dagen då allt förändrade sig.
När målet blev tydligt och så vackert att se. Han hade bara sett det som en skymt i ögonvrån.
Förbannar sin dumhet och sin blindhet. Den har ju funnits där, mitt framför ögonen hela tiden.
Så vacker och så självklar. Så självklar att den inte setts.
Så naturlig i sin tanke. Inga tvivel finns kvar.
Nu finns bara kampen för att finna och ångesten för att inte hinna. För att  komma försent.
Dom förbannade heta tårarna
Han har precis vänt sig om, känt doften och börjat sin vandring.

Jag skriver ditt öde..