Wildros

Ja jag vet inte oom det överhuvudtaget finns nånting kul att berätta om idag, förutom då att jag har vrickat lillfingret idag IGEN...

Det är väl ungefär det mest upphetsande som har hänt idag..
Som ljudeffekt till lillfingervrickningen skrek jag "Iiiii, vad gör du?" (det var till hästen)
Det är väl ungefär dagens händelse.

Det händer absolut ingenting. Det är så segt och trist så jag svimmar i tristess nästan.
I och för sig är det nog väl tilltaget som överdrift, för det rullar ju på med möten, kvällsaktiviter och sånt, men i alla fall.
Det känns lite grann som om allt bara står stilla i en gyttjepöl.
Det är så kladdigt och kallt att plumsa omkring där.

Nummer ett på önskelistan nu. (OBS: Den som jag skulle i tanken vilja ha)
Är:
Någon som håller om mig från bakifrånhållet, när jag fryser.

Men sen i nästa sekund när jag börjar tänka riktigt noga på den detaljen, så slår jag bakut som en tjurig märr(helst med en liten ljudeffekt i form av Iiiiii där med..) och får sura uppstötningar bara vid tanken på att någon skulle peta på mig.
Jag gör korstecken, målar tecken på husväggar och allt möjligt för att de inte ska komma nära mig. Hade jag en Voodoo docka skulle jag leka hela nätterna med den. Och skratta.

Det har ju funnits många små tappra riddare på sista tiden, som gjort sina försök.
Nära och idogt och påträngande och viljefullt.
Men ingen har liksom fångat mitt intresse nog, för att jag inte ska sparka bakut.

Är det något fel på mig?

Jag börjar fundera om ett hjärta kan brista så mycket, så det aldrig går att reparera igen..
Men jag känner ingen hjärtesorg som det känns nu och heller ingen bitterhet. Bara en stor stor kyla inför ett närmande.

Please, säg att det går över....