Wildros

Idag trodde jag att jag skulle blåsa bort. Jösses vad det har blåst. Stora feta löv har farit omkring som stora tefat i luften. Jag får lite sorg i hjärtat när jag tänker på att snart är sommaren slut.
Det har den väl varit länge i och för sig. Men nu känns det så definitivt. När allt bara tar ett jumbohopp och helt plötsligt är det liksom så tomt. 
Jag ställs bara inför en stor vilsenhet inför hela livet.
Och vet inte riktigt vad jag ska ta vägen och hur jag ska vrida eller vända på mig.

             


Nu ska jag vimsa iväg på föräldrarmöte. Det absolut roligaste som finns. Det är liksom: Hur många kan bli osams på en kvart? Och sen sitter jag fånigt och tittar på dom och undrar vad dom håller på med och är alldeles förundrad över hur mycket energi man kan lägga ner på skitsaker..