Wildros

Det är så många som jag borde tacka. Nu när en etapp i resan känns att den är förbi. Och en annan kan börja. Det kommer aldrig att bli lika besvärligt igen. Det vet jag.
 Men det är så många möten som haft betydelse. Så många ord som haft betydelse.
 Så många beslut från andra människor som på det ena eller andra sättet puttat mig in på en väg som var nödvändig för mig. Dom själva hade ingen aning om att dom just då gjorde det största steget i mitt liv.
Knappt jag själv.
Men hur ska jag kunna tacka nån som inte ens var medveten om att den ändrade min historia. Min framtid. Min nutid.
Det finns möten och ord som jag inte ens kommer att se igen eller höra igen.
Undrar om min arbetkamrat visste att hon räddade livet på mig, när hon tröttnade på sitt.
Undrar om mamma visste att hon skulle rädda min själ två sekunder innan hon sa att  "Ja, jag vet. Sådär känner jag själv ibland också, men då brukar jag tänka att han har ju positiva sidor också"
Men jag kom aldrig på nån.
Och jag kan inte tänka mig att det blåa berget som fick mig att bestämma mig en dag, hade en aning. Faktiskt.
Jag skulle aldrig ha skrivit det där katastrofala mailet om ingen föst mig dit.
Flopp.Men ändå helt rätt.
Och alla som petat mig till vägar där jag aldrig velat gå. Skrikit och slagits.
Men som var så rätt. Hur visste de?

Så alla som följt min väg och puttat, fällt krokben och vandrat med mig.

Tack!