Wildros

Jag är fri. Tom
Han är borta.
Har nog varit så i två stundar och sju strax.
Det har jag nog vetat av.
Men landningen kom för någon vecka sen. Inte som de gamla vanliga krascherna.
Utan det blev ett rätt mjukt pladask, på en gräsligt grön matta.
Inte den endaste sten.

Det kändes lite ovant.
Men det var ju bra, för jag vill inte gå av igen.
Inte nu när jag är ny.

Försiktigt, på tå, smyger jag den nya vägen.
Verkligen smyger.
Alla intryck, är de, som jag missade förra gången.
Var jag för bråttom. Ja.
My favorite mistake.

Funderar på, om jag ramlar över någon, som får mig att falla. Fylls det då.
Det fria tomrummet.
Men det spelar ingen roll.
För jag vet redan.

En teori-
Det var kanske inte så att han bara försvann. Utan något större krävde utrymme. Space.
Och tog sin begärda plats.
Snopet!

Det är så skönt att andas igen.

Om du bara finns. Där.
Så hjälper det mig. Att känna.
Frid. Sam.
Full av också.
Och het. För den delen.