Wildros

Jag  förstår varför människor utan kontakt med andra mänskliga varelser tillslut bara lägger sig ner och dör.
Jag kan inte förklara det rent tekniskt. Men jag förstår känslan av att bara vilja lägga sig ner och långsamt försvinna bort.
Det tar slut på infuenser och det tar slut på intryck.
Det måste också ha med påfyllningen av energier att göra.
Alltså finns jag för att du finns.
Fanns inte du, just precis du, för det är det enda som behövs, så fanns inte heller jag.
Förstår du hur viktig du är för någon?
Man går i ett virrvar hela sitt liv och tror att man inte syns. Och inte heller behövs.
Ensam mitt i en klunga av människor som kanske inte ser en. Men som skulle vara syret om det inte fanns annat att välja på.
Så sorgligt.
För var det bara vi kvar och en av oss försvann, så blev det inget kvar.

Och det är inte själva ensamheten i sig som är problemet. För den kan många gånger vara självald och till och med den sista livlinan.
Men bara den sista tråden av kommunikation med en annan mänsklig gestalt, gör skillnaden på liv och död.
Då kommer på nåt vis nya soffor, hur många fläskkotletter vi ska steka till middag, hur pass bra den nya foundationen är och vilket helvete att lösnageln gick av på andra, tredje och fjärde plats på viktighetslistan.

Kan den energin benämnas som kärlek?
Dom säger ju dom som vet, att det är det enda världen behöver.